onsdag 20 oktober 2010

diabetes en svår sjukdom?

jag var dum nog att dricka kaffe på kvällen så nu sitter jag i sängen är helt totalt klar vaken, så beslöt mig att skriva klart mitt inlägg som jag påbörjade igår kväll, så här kommer i midnatts inlägg ;)
____________________
Är diabetes en svår sjukdom?

Det är nog lite vad man väljer att göra den till.
Jag menar man kan ju leva en vardag utan att diabetesen spelar någon stor roll.

Men sedan finns det vissa dagar då man verkligen kan tro att sjukdomen har bestämt sig för att jäklas med en.
Dagar då det är omöjligt att få blodsockret att ligga jämt, dagar då man får känningar just vid fel tillfällen.
Jag menar, hur jobbigt är det inte att få en känning precis innan ett stort prov.
Att tänka med lågt blodsocker blir många gånger som sirap i hjärnan.
Man försöker tänka och försöker komma fram till något vettigt, men allt är bara ansträngande och framför allt mycket svårare än vad det skulle varit utan det där känningen.

Och sedan finns det ju dom dagarna då blodsockret väljer att sätta sig på tvären åt andra hållet, alltså dagar då man bara har högt socker och dagar då det är svårt att få ner sockret till bra nivå.


Munnen är som är torr öken och man har huvudvärk och även nu är det omöjligt att presterar på samma nivå som skulle gjort i vanliga fall.

Och vad gör man när man ska iväg någonstans och inser att man har glömt bort att ta med något hjälpmedel som en blodsockermätare eller kanske druvsocker.

Tänk dig en rökare utan tändare. Den personen kan lätt lösa problem genom att köpa en ny tändare på närmaste mack.
Tänk dig sedan en diabetiker utan insulinspruta. Det går nämligen inte svänga in på närmaste bensinmack och säga:
-en styck insulinpenna tack!
Nej, det är oftast bara att vända om hem igen för att lösa problemet.



Tänk dig att varje dag innan du går utanför dörren ställa dig och pricka av diabeteslistan i hjärnan,
”blodsockermätare? Check! Druvsocker? Check! Insulin? Check! o.s.v
för hur mycket saker man behöver ha med sig är beroende på hur länge man tänker lämna hemmet.

2h iväg vistelse räcker det kanske med en blodsockermätare och druvsocker, medan en situation där man är iväg i cirka 6h och är längre hemifrån behöver man kanske ha med sig druvsocker, insulinpenna, nålar, blodsockermätare och eventuella grejer till pumpen.



Men visst, vissa dagar kanske man inte ens behöver titta åt druvsockerpaketet för att häva en känning och man behöver kan inte heller titta åt insulinpennorna eller pumpen för att ge extra insulin.
Så egentligen behöver man ju inte ens ha med sig druvsocker.
Men tänk om man skulle strunta i detta en gång och sedan får en ordentlig känning,
vad gör man då? Man kanske är ute och åker på en motorväg, då är det inte så jätte lätt alltid och få tag i mat snabbt.
Det kan ju fort leda till att det blir en farlig situation om man inte har planerat innan man går utanför dörren.


Jag skulle vilja säga att efter 6år med diabetes så går saker utav automatik gällande att ta med diabetes saker.
Men även jag glömmer och jag har flera gånger varit med om att man har upptäckt lågt blodsocker och inte haft tillgång till något känning hävande så som druvsocker.

Som exempel har jag har varit ute och gått med hundarna och kommit ner i ett socker på 1,5 och upptäckt att jag missat att ha med mig druvsocker. Då finns det inte mycket mer att göra än att vända om och gå hem igen. Men vad gör man i en sådan situation då man är cirka 1mil från hemmet.
Det hinner hända mycket på 1mil. Smartast är väl alltid att ha med mobilen. Att snabbt kunna ta fram den och ringa upp mamma eller pappa och be om hjälp.
Men vad gör man om mobilens laddning tagit slut?
Vad ska man gör då? Det kan genast då leda till en livsfarlig situation, jag själv inser ofta inte allvaret i sådant utan går oberört hemåt utan att ägna någon större tanke på vad som skulle kunna hända mig medan jag går hem.
Men sanningen är ju den att vad som helst kan hända om man inte planerar sina dagar rätt, saker som kan förändra ens liv för alltid.
Ibland gäller det att slå upp ögonen för sådant och sluta tänka att ”det händer inte mig”
det kan hända när som och framför allt vem som.
Bara för att just jag inte brukar få så väldigt svåra känningar så kan ju aldrig riktigt veta säkert när jag kommer få det eller om jag kommer få det.


Och det är därför jag dels vill säga att diabetes inte alltid är en sådan lätt sjukdom.
Sedan är sjukdomen som jag skrev i början mycket vad man gör den till.
Jag försöker ofta göra den enkel och smidig och framför allt till min egen vardag,
men jag tror att alla diabetiker har vaknat upp en morgon och bara känt sig ur less på sin sjukdom och fått lusten att bara strunta i allt vad som har med blodsocker och insulin och göra.
Men sanningen är det att ska man klara av en vardag så kan man inte strunta i sådant.
Arbetande eller student spelar ingen roll, jag vågar LOVA att det finns IGEN diabetiker som kan prestera lika bra i vardagen med ett dåligt blodsocker som om personen haft ett bra blodsocker.

Det finns fler anledningar till varför diabetes inte alltid är en sådan lätt sjukdom, men för mig är nog denna den största och den som både berör och irriterar mig mest.


Så tänk efter innan ni säger att diabetes är en lätt sjukdom för ibland kan det vara förjäkligt!
Men man ska inte gå in med inställningen att diabetes och en bra vardag är omöjlig, för det är det absolut inte, mycket självdisciplin, planerade men framför allt rätt inställning kan leda till att en vardag kan bli som vilken vardag som helst för den frisk person.

Inställningen tror personligen jag är en stor huvudnyckel till ett bättre liv med diabetes.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar