krånglande

finns det något mer irriterande en när saker krånglar eller inte blir som man planerat. nästan alltid påverkar det ju sockret då.

tänker som på igår, när min nål till pumpen slutade fungera, allting blir ju bara fel då. eller om pumpen rent utav går sönder? vilken katastrof är inte det.
eller om man använder penna och missar att få med sig den när man ska iväg. eller om insulinet tar slut i pennan/pumpen och man har inte med sig något att fylla på med.
eller om stickorna till blodsockermätaren tar slut.

katastroferna är många och kan leda till jobbiga konsekvenser.

det gäller att planera och jag själv gör nog det många gånger omedvetet. sedan gör jag många gånger missar och hamnar i jobbiga situationer.

ibland är det rent ut sagt "förjävligt" att ha diabetes. men man kan ju inte gå runt i att se det negativa i allt. man får infinna sig i situationen, mycket mer kan man inte göra.


jag skulle säga så här, lyckan (?) med att ha diabetes är att det finns många möjligheter att träffa folk i samma situation. man har möjlighet att gå på läger, delta i aktiviteter. eller som jag nyligen har blivit, aktiv i en förening. man får både erfarenheter och en annan sorts förståelse för andra sjuka människor.

när jag säger förståelse för andra sjuka, då tänker jag många gånger på min egna situation, jag läser till undersköterska, jobbar extra inom vården.
jag kommer träffa många sjuka och icke sjuka människor. jag tror att man själv med en sjukdom får förmågan att förstå hur hopplöst, ensamt och jobbigt det kan vara ibland.
och jag är själv många gånger upptäkt att jag är inte den enda som blivit intresserad utav vården efter insjuknandet i diabetes. jag har träffat både ung och äldre diabetiker, många som jobbar som undersköterska på en vårdbostad, men även som sjuksköterska, assistent o.s.v

en annan sak som jag med har upplevt när jag träffat diabetiker är att många som är mer mogna i sig själva jämfört med jämnåriga.
jag tror att ansvaret man får i att ha en sjukdom som man själv måste ta hand om gör att man "växer" några centimeter till som person och man har mycket lättare att bli självständig.

självklart är det inte alltid så, men i mina stunder bland andra diabetiker har jag ofta fått den känslan.

kanske känner ni själv igen er om ni tänker efter?