tankeställare (värt att läsa)

Hej,

länge sedan jag skrev nu igen..
men det blir så ;)

var med om en grej idag som fick min mage att snurra runt och hjärnan att börja tänka.

jobbade och skulle iväg till en ridskola på handikappridning,
väl där är det en till ung tjej som är där för första gången,

tidningen är där och intervjuar med och när jag står och tittar på en som rider hör jag att dom från tidningen pratar och frågar denna unga tjej om olika saker.

bland annat vad det skulle betyda för henne att kunna få möjlighet till att rida och så,
sedan frågar dom något i still med varför sitter du i rullstol,

då säger hennes föräldrar,
-Diabetes! hon var med om en insulin koma..

det hög till i magen när jag hörde det och jag vände mig om och tittade på tjejen.
denna tjej har varit tidigare som jag, en diabetiker inget med det, har kunnat leva ett rätt så normalt liv..
och sedan plötsligt drabbas hon utav en insulin koma och får väl antagligen skador på hjärnan som gör att hon blir delvis förlamad..

tänk er..
ett lågt blodsocker och sedan rullstol. resten utav sitt liv? jag vet inte, men jag kan tänka mig det. människan kommer ju högst troligen ha kvar en vis grad utav handikapp resten utav livet.

tjejen hade inte ridit sedan hon råkade ut för detta och när hon kom upp på hästen såg man hur hella hon strålade av glädje.
det var helt underbart att se, att se någon få göra en sak som denna person gjort mycket och säkert länge tidigare.
men sedan blir det ett lågt blodsocker som förändrar hella livet.

jag kan inte säga annat än att jag blev starkt berörd utav det här.

jag tror jag har hört talas om denna tjej innan att hon hamnade i koma och fick bestående skador i hjärnan, jag är rätt säker på att det är denna tjej mamma berättade om för ett bra tag sedan, jag tyckte självklart synd om personen då när mamma berättade, men det finns inte ord att beskriva vad jag kände när jag möte henne.

jag sa aldrig att jag var diabetiker,
dels för den delen att jag var där pga att jag jobbade med en som personlig assistent och då har jag fått lära mig att jag ska inte synas när man är ute, jag ska inte ens presentera mig själv utan det är den som jag jobbar med som får göra det isf,
men det var ju inte den enda orsaken till att jag inte sa något till familjen,

jag menar vad skulle jag säga,
Hej jag är med diabetiker och jag kan inte fatta att en sådan här sak kan hända..

jag berättade för mamma och pappa idag med att jag var med om detta och träffade denna människa och samtidigt under det samtalet sa jag att det händer inte mig! jag kan inte hamna i koma!

för det är vad jag tror, jag har haft mängder av låga värden, jag har varit ute och gått promenader på socker nere på 1,2 och ändå utan problem tagit mig hem,
jag är inte rädd för låga värden, jag kan störa mig på dom, men jag kan inte hamna i koma..
eller kan jag? jag kanske bara är dum som tror det,
men ska aldrig vara så säker,

jag menar om någon för 7 år sedan hade frågat mig om jag tror att jag kan bli drabbad av en sjukdom som jag kommer få behålla resten av livet hade jag självklart svarat nej!
det hade jag ju inte kunnat få, och jag skulle ju inte få det!

men jag har det.. jag fick det, jag fick diabetes och självklart är det inget man tror man kommer få.. men man kan ALDRIG veta..

samma sak är det kanske med koma, jag är bomsäker på att jag inte KAN hamna i koma, att jag ALDRIG kommer göra det..
men vad säger jag den dagen jag kanske råkar hamna i det..
jag trodde inte jag kunde hamna i det.. så därför fortsatte jag att gå hella vägen hem och väntade med att äta tills jag kom hem..

idiotiskt? ja verkligen..
men så gör jag många gånger,

det händer inget så jag kan gå hem nu och vänta med att äta tills jag är hemma även fast jag kanske har en väg på 30 minuter hem, det händer ändå inget, jag behöver inte ringa någon,.

men kanske är det bäst att tänka om..
kanske är det bättre att vara på den säkra sidan istället för att bara chansa, istället för att sätta hella livet på spel..

för något kan hända..
även fast man inte tror det.

det kanske lika väl hade kunnat vara jag som hade suttit i den rullstollen och skulle sitta upp på en häst igen för första gången efter ett lågt blodsocker,
nu var det inte det,
och det kanske är dumt att chansa och riskera en sådan sak.

Jag har tänkt om, jag tycker du med ska göra det!