Vad säger ni diabetiker, varför inte trycka in lite information om diabetes igen i bloggen och framför allt uppmärksama TYP1 och TYP2 som väldigt många inte vet om eller har svårt att förstå.
_________________________________
Diabetes är en av våra stora folksjukdomar och i Sverige räknar man med att det finns minst 300 000 diabetiker
Diabetes är en ämnesomsättningssjukdom som beror på att kroppen fått en nedsatt förmåga eller ingen alls att producera hormonet insulin eller också att insulinet förlorat sin verkan (insulinresistent).
Insulin behövs i kroppen för att socker från blodet ska komma in i cellerna och förse dem med näring.
Diabetes är inte en utan flera olika sjukdomar med helt skilda olika orsaker: den gemensamma nämnaren är att sockerhalten i blodet är för hög. Därför kallades också diabetes förr för sockersjuka.
De två mest kända och vanliga formerna av diabetes är typ 1 och typ 2.
Typ 1 går också under namnet barn- och ungdomsdiabetes eftersom den oftast bryter ut i barn- eller ungdomsåren. Huvudorsaken till denna sjukdom är brist på eller frånvaro av insulin och kräver alltid livslång insulinbehandling. Men även vuxna kan få Typ 1 diabetes.
Typ 2 är en form av vuxen- eller åldersdiabetes som nästan alltid debuterar efter 40 års ålder och behandlas med tabletter, insulin och med medel som påverkar produktionen av GLP-1, ett kroppseget hormon som påverkar bl. a. insulinfrisättningen. Även yngre – framför allt de med fetma – kan också få typ 2 diabetes.
De båda diabetestyperna har flera gemensamma drag, men också många skillnader. Bland annat är orsakerna till sjukdomarna och behandlingssätten olika. Behandlingsmålen för båda typerna är att försöka åstadkomma den insulin- och blodsockeromsättning som friska människor har.
Insulinet fungerar som en cellens grindvakt för det socker som ska in och arbeta i cellen.
Typ 2 har, till skillnad från typ 1, ett relativt långsamt insjuknande och symptomen är inte så uttalade.
Den som får typ 2 kan ibland i början behöva ta insulininjektioner under en kortare tid. Sedan kan det dröja många år innan man behöver tillföra insulin igen. Anledningen är att kroppen fortfarande producerar insulin – bukspottkörtelns betaceller är inte förstörda som vid typ 1.
Patienter med typ 2-diabetes har en otillräcklig insulinproduktion och framför allt ökad insulinresistens, som innebär en nedsatt förmåga för kroppens celler att tillgodogöra sig det insulin som produceras. Därför kan typ 2 diabetiker kompensatoriskt ha höga insulinnivåer, men cellerna svarar otillfredsställande på insulinet och släpper inte in sockret i cellerna där sockret ska arbeta. I stället flyter sockret omkring i blodet till skada och ingen nytta.
Några viktiga symtom vid diabetes är att man behöver kissa ofta, törsten ökar, man blir trött och håglös, man kan utveckla impotens och känselnedsättning och det är inte ovanligt med infektioner (bakterier och svamp) i urinvägar, underliv och på huden.
Symptomen vid typ 2-diabetes kan vara ganska diffusa och de utvecklas under en lång tid. Därför är det inte ovanligt att man har haft diabetessjukdomen en tid utan att veta om det. Det är inte ovanligt att man först vid en hälsokontroll upptäcker förhöjda blodsockervärden.
Vid typ 2-diabetes brukar inleds behandlingen med bättre kost vanor, motion och försök till viktnedgång.
Medicinering med tabletter innehåller inte insulin utan stimulerar betacellerna i bukspottkörteln att tillverka mer av det egna insulinet, ökar cellernas känslighet för insulin eller ökar produktionen av inkretiner.
Ibland räcker det inte med tabletter för att hålla ett jämnt blodsocker och då måste du börja med insulininjektioner. Man kan också kombinera insulin och tabletter.
Risken att drabbas av komplikationer ökar ju längre tid man haft sjukdomen och desto sämre blodsockret är kontrollerat.
Högt blodsocker under längre tid ger skador på kärl och nerver. Skadorna drabbar framförallt ögon, hjärta, njurar, leder och fötter (känselbortfall). Genom att ha så normalt blodsocker som möjligt kan man undvika eller fördröja de fruktade följdsjukdomarna.
måndag 11 april 2011
söndag 10 april 2011
fortfarande höga värden
blodsockret är fortfarande över 10..
förstår inte varför det ska vara så svårt att få det att sjunka. byter nålar och har mig men det hjälper ingenting. blodsockret ligger små högt hela tiden.
jag får ju i mig insulin men antingen inte allt eller så har kroppen börjat att kräva OTROLIGT mycket insulin.
tog blodsockret vid ett tillfälle och då låg det på 22, tog den högsta dosen som gick ta på pumpen enligt mina inställningar, vilket var 15enheter. efter lite mer än 1h är blodsockret nere på 17...
tycker det är väldigt lite för 15 enheter -_-
är nästan så jag börjar fundera på att gå över till penna.. men med mitt minne och min vana att ha pumpen så kommer det leda till att jag kommer missa få med mig pennan jätte ofta, eller missar doser för att jag tänker att "nej här vill jag inte ta insulinet, jag tar det efter middagen".
får se hur det går.. tror nästan att det är så att jag börjar bli för sönderstucken där bak. alltså vid sidan utav magen, ryggen eller vad ni vill kalla det för ;) eftersom jag INTE kan sätta mina nålar på magen för dom bara viker sig eller helt enkelt bara inte funkar så måste jag sätta dom där bak.
men ställena börjar tryta eftersom jag är duktigt på att ha nålarna någon dag för länge och det blir "små infektioner" som visserligen gå över efter några dagar.
lyckan med diabetes är när det bara krånglar eller hur -_-
förstår inte varför det ska vara så svårt att få det att sjunka. byter nålar och har mig men det hjälper ingenting. blodsockret ligger små högt hela tiden.
jag får ju i mig insulin men antingen inte allt eller så har kroppen börjat att kräva OTROLIGT mycket insulin.
tog blodsockret vid ett tillfälle och då låg det på 22, tog den högsta dosen som gick ta på pumpen enligt mina inställningar, vilket var 15enheter. efter lite mer än 1h är blodsockret nere på 17...
tycker det är väldigt lite för 15 enheter -_-
är nästan så jag börjar fundera på att gå över till penna.. men med mitt minne och min vana att ha pumpen så kommer det leda till att jag kommer missa få med mig pennan jätte ofta, eller missar doser för att jag tänker att "nej här vill jag inte ta insulinet, jag tar det efter middagen".
får se hur det går.. tror nästan att det är så att jag börjar bli för sönderstucken där bak. alltså vid sidan utav magen, ryggen eller vad ni vill kalla det för ;) eftersom jag INTE kan sätta mina nålar på magen för dom bara viker sig eller helt enkelt bara inte funkar så måste jag sätta dom där bak.
men ställena börjar tryta eftersom jag är duktigt på att ha nålarna någon dag för länge och det blir "små infektioner" som visserligen gå över efter några dagar.
lyckan med diabetes är när det bara krånglar eller hur -_-
fredag 8 april 2011
krånglande
finns det något mer irriterande en när saker krånglar eller inte blir som man planerat. nästan alltid påverkar det ju sockret då.
tänker som på igår, när min nål till pumpen slutade fungera, allting blir ju bara fel då. eller om pumpen rent utav går sönder? vilken katastrof är inte det.
eller om man använder penna och missar att få med sig den när man ska iväg. eller om insulinet tar slut i pennan/pumpen och man har inte med sig något att fylla på med.
eller om stickorna till blodsockermätaren tar slut.
katastroferna är många och kan leda till jobbiga konsekvenser.
det gäller att planera och jag själv gör nog det många gånger omedvetet. sedan gör jag många gånger missar och hamnar i jobbiga situationer.
ibland är det rent ut sagt "förjävligt" att ha diabetes. men man kan ju inte gå runt i att se det negativa i allt. man får infinna sig i situationen, mycket mer kan man inte göra.
jag skulle säga så här, lyckan (?) med att ha diabetes är att det finns många möjligheter att träffa folk i samma situation. man har möjlighet att gå på läger, delta i aktiviteter. eller som jag nyligen har blivit, aktiv i en förening. man får både erfarenheter och en annan sorts förståelse för andra sjuka människor.
när jag säger förståelse för andra sjuka, då tänker jag många gånger på min egna situation, jag läser till undersköterska, jobbar extra inom vården.
jag kommer träffa många sjuka och icke sjuka människor. jag tror att man själv med en sjukdom får förmågan att förstå hur hopplöst, ensamt och jobbigt det kan vara ibland.
och jag är själv många gånger upptäkt att jag är inte den enda som blivit intresserad utav vården efter insjuknandet i diabetes. jag har träffat både ung och äldre diabetiker, många som jobbar som undersköterska på en vårdbostad, men även som sjuksköterska, assistent o.s.v
en annan sak som jag med har upplevt när jag träffat diabetiker är att många som är mer mogna i sig själva jämfört med jämnåriga.
jag tror att ansvaret man får i att ha en sjukdom som man själv måste ta hand om gör att man "växer" några centimeter till som person och man har mycket lättare att bli självständig.
självklart är det inte alltid så, men i mina stunder bland andra diabetiker har jag ofta fått den känslan.
kanske känner ni själv igen er om ni tänker efter?
tänker som på igår, när min nål till pumpen slutade fungera, allting blir ju bara fel då. eller om pumpen rent utav går sönder? vilken katastrof är inte det.
eller om man använder penna och missar att få med sig den när man ska iväg. eller om insulinet tar slut i pennan/pumpen och man har inte med sig något att fylla på med.
eller om stickorna till blodsockermätaren tar slut.
katastroferna är många och kan leda till jobbiga konsekvenser.
det gäller att planera och jag själv gör nog det många gånger omedvetet. sedan gör jag många gånger missar och hamnar i jobbiga situationer.
ibland är det rent ut sagt "förjävligt" att ha diabetes. men man kan ju inte gå runt i att se det negativa i allt. man får infinna sig i situationen, mycket mer kan man inte göra.
jag skulle säga så här, lyckan (?) med att ha diabetes är att det finns många möjligheter att träffa folk i samma situation. man har möjlighet att gå på läger, delta i aktiviteter. eller som jag nyligen har blivit, aktiv i en förening. man får både erfarenheter och en annan sorts förståelse för andra sjuka människor.
när jag säger förståelse för andra sjuka, då tänker jag många gånger på min egna situation, jag läser till undersköterska, jobbar extra inom vården.
jag kommer träffa många sjuka och icke sjuka människor. jag tror att man själv med en sjukdom får förmågan att förstå hur hopplöst, ensamt och jobbigt det kan vara ibland.
och jag är själv många gånger upptäkt att jag är inte den enda som blivit intresserad utav vården efter insjuknandet i diabetes. jag har träffat både ung och äldre diabetiker, många som jobbar som undersköterska på en vårdbostad, men även som sjuksköterska, assistent o.s.v
en annan sak som jag med har upplevt när jag träffat diabetiker är att många som är mer mogna i sig själva jämfört med jämnåriga.
jag tror att ansvaret man får i att ha en sjukdom som man själv måste ta hand om gör att man "växer" några centimeter till som person och man har mycket lättare att bli självständig.
självklart är det inte alltid så, men i mina stunder bland andra diabetiker har jag ofta fått den känslan.
kanske känner ni själv igen er om ni tänker efter?
torsdag 7 april 2011
högt uppe i skyn
när jag ändå har skrivit ett inlägg så kan jag ju lika väl lägga på ett till. eller vad säger ni? om jag nu varit dålig på att skriva i några dagar så kan man ju lika väl passa på när man tar sig tiden till att göra det nu.
är just hemkommen från ett evenemang som GGVV regionens diabetesförening har haft både idag och i måndags. nämnde om det igår och för er som läste det inlägget vet ni då att det handlade om diabeteshundar.
Det var en instruktör och en förare (diabetiker) med sina två hundar som var där och berättade. den ena hunden var utbildad diabeteshund, men var även 9år och ska därför snart gå i pension, därför hade föreren skaffat sig en till hund som förhoppningsvis snart ska kunna börja träna för att bli en diabeteshund genom SOS (Svenska Service- och Signalhundsförbundet)
finns väl inte så mycket att säga om denna lilla aktivetet egentligen, gladligen blev vi fler lyssnare än vad jag hade trott och det glädje nog många mer än bara mig.
men om vi lämnar det där med diabeteshundar och återgår till rubriken "Högt uppe i skyn"
för det är jag just nu, eller kanske inte jag.. men mitt blodsocker.
hela dagen har jag kämpat med det här förbaskade blodsockret och har det velat gå ner till en bra nivå.
mina misstankar lutar starkt mot nålen. antagligen har den pajat och jag får helt enkelt inte i mig det insulin som jag ska ha.
jag har tagit med penna under dagen för att få ner sockret.
men konstigt nog och varför vet jag egentligen inte, så har jag inte satt ditt en ny nål fören nu!
det borde jag egentligen gjort med en gång när jag kom hem från skolan, men det glömdes bort.
jag hade tagit några enheter i skolan medans jag väntade på att bussen skulle komma som jag skulle ta hem och när den väl hade kommit och jag hade vandrat vägen från busshållplatsen och hem så var ju blodsockret på en bra nivå och då tänkte jag ju självklart inte på det mer.
och sedan gav jag mig med en gång iväg och övningskörde och efter det var det dags för middagen och jag han praktiskt tagit bara äta upp och sedan kom farfar och vi åkte iväg på det här evengemanget med diabeteshund som jag pratade om innan.
ni hör säkert var jag gjorde för fel? jag stannade inte upp, jag tänkte inte efter. allt gick så snabbt. när vi satt och lyssnade på det här med diabeteshund kände jag ju genast igen att sockret var på väg upp, eller rättare sagt att det redan var uppe.
eftersom jag hade tagit middagsinsulinet med pumpen så hade jag väl troligen inte fått i mig hela den dosen utan jag var helt enkelt rätt insulin fattig.
får stanna uppe någon timme till. kanske till 23.30-00.00 för att se till att sockret går ner.
är just hemkommen från ett evenemang som GGVV regionens diabetesförening har haft både idag och i måndags. nämnde om det igår och för er som läste det inlägget vet ni då att det handlade om diabeteshundar.
Det var en instruktör och en förare (diabetiker) med sina två hundar som var där och berättade. den ena hunden var utbildad diabeteshund, men var även 9år och ska därför snart gå i pension, därför hade föreren skaffat sig en till hund som förhoppningsvis snart ska kunna börja träna för att bli en diabeteshund genom SOS (Svenska Service- och Signalhundsförbundet)
finns väl inte så mycket att säga om denna lilla aktivetet egentligen, gladligen blev vi fler lyssnare än vad jag hade trott och det glädje nog många mer än bara mig.
men om vi lämnar det där med diabeteshundar och återgår till rubriken "Högt uppe i skyn"
för det är jag just nu, eller kanske inte jag.. men mitt blodsocker.
hela dagen har jag kämpat med det här förbaskade blodsockret och har det velat gå ner till en bra nivå.
mina misstankar lutar starkt mot nålen. antagligen har den pajat och jag får helt enkelt inte i mig det insulin som jag ska ha.
jag har tagit med penna under dagen för att få ner sockret.
men konstigt nog och varför vet jag egentligen inte, så har jag inte satt ditt en ny nål fören nu!
det borde jag egentligen gjort med en gång när jag kom hem från skolan, men det glömdes bort.
jag hade tagit några enheter i skolan medans jag väntade på att bussen skulle komma som jag skulle ta hem och när den väl hade kommit och jag hade vandrat vägen från busshållplatsen och hem så var ju blodsockret på en bra nivå och då tänkte jag ju självklart inte på det mer.
och sedan gav jag mig med en gång iväg och övningskörde och efter det var det dags för middagen och jag han praktiskt tagit bara äta upp och sedan kom farfar och vi åkte iväg på det här evengemanget med diabeteshund som jag pratade om innan.
ni hör säkert var jag gjorde för fel? jag stannade inte upp, jag tänkte inte efter. allt gick så snabbt. när vi satt och lyssnade på det här med diabeteshund kände jag ju genast igen att sockret var på väg upp, eller rättare sagt att det redan var uppe.
eftersom jag hade tagit middagsinsulinet med pumpen så hade jag väl troligen inte fått i mig hela den dosen utan jag var helt enkelt rätt insulin fattig.
får stanna uppe någon timme till. kanske till 23.30-00.00 för att se till att sockret går ner.
tidigare inlägg
i ett tidigare inlägg, kan det vara för någon vecka sedan? så skrev jag om att jag hade läst på en sida att en diabetiker lever 15år mindre än normalbefolkningen.
detta har jag själv tyckt låter väldigt mycket.
idag fick jag ett mejl från Storstockholms Diabetesförening där dom dels berättade att dom länkar till min blogg på deras hemsida, och det tackar man ju självklart stort för.
men iaf så fick jag även ett påpekade i mejlen om just det inlägget som jag tyckte var värt att ta upp.
så här stod bland annat i mejlet:
______________________________
Någonstans skrev du om hur många år man förlorar med diabetes och 15 år lät inte rätt. Däremot kan hjärtkärlsjukdom drabba 15 år tidigare efter viss ålder, se nedan vad vi skrev i en notis 2005. Lite annat perspektiv, eller hur!?
Ha det gott!
”Ingen ökad hjärtkärlrisk för yngre med diabetes
Personer med diabetes löper hög risk att drabbas av hjärtkärlsjukdom. Faktiskt lika hög som en person utan diabetes som är 15 år äldre, enligt nya kanadensiska forskningsresultat. Men gränsen går vid cirka 40 års ålder. Dessförinnan löper personer med diabetes inte högre risk än andra, hävdar forskarna. Män med diabetes blir högriskindivider vid i genomsnitt 41 års ålder, kvinnor vid 48.
Åke Sjöholm, professor på KI, pekar dock på brister i studien och betonar att många andra studier funnit att hjärtkärlsjukdom kan starta tidigare.
– Förebyggande behandling kan mycket väl behöva sättas in före 40, speciellt vid typ 2-diabetes, säger han till Leva och anser att den slutsatsen av studien borde lyftas fram.
Studien publicerades i juli i den vetenskapliga tidskriften Lancet. /SP”
_____________________________
jag tackar stort för att fått det bekräftad att det är fler än jag som har stora funderingar på om inte 118100 behöver kolla igen sin fakta en gång till innan dom skickar ut till folk.
detta har jag själv tyckt låter väldigt mycket.
idag fick jag ett mejl från Storstockholms Diabetesförening där dom dels berättade att dom länkar till min blogg på deras hemsida, och det tackar man ju självklart stort för.
men iaf så fick jag även ett påpekade i mejlen om just det inlägget som jag tyckte var värt att ta upp.
så här stod bland annat i mejlet:
______________________________
Någonstans skrev du om hur många år man förlorar med diabetes och 15 år lät inte rätt. Däremot kan hjärtkärlsjukdom drabba 15 år tidigare efter viss ålder, se nedan vad vi skrev i en notis 2005. Lite annat perspektiv, eller hur!?
Ha det gott!
”Ingen ökad hjärtkärlrisk för yngre med diabetes
Personer med diabetes löper hög risk att drabbas av hjärtkärlsjukdom. Faktiskt lika hög som en person utan diabetes som är 15 år äldre, enligt nya kanadensiska forskningsresultat. Men gränsen går vid cirka 40 års ålder. Dessförinnan löper personer med diabetes inte högre risk än andra, hävdar forskarna. Män med diabetes blir högriskindivider vid i genomsnitt 41 års ålder, kvinnor vid 48.
Åke Sjöholm, professor på KI, pekar dock på brister i studien och betonar att många andra studier funnit att hjärtkärlsjukdom kan starta tidigare.
– Förebyggande behandling kan mycket väl behöva sättas in före 40, speciellt vid typ 2-diabetes, säger han till Leva och anser att den slutsatsen av studien borde lyftas fram.
Studien publicerades i juli i den vetenskapliga tidskriften Lancet. /SP”
_____________________________
jag tackar stort för att fått det bekräftad att det är fler än jag som har stora funderingar på om inte 118100 behöver kolla igen sin fakta en gång till innan dom skickar ut till folk.
onsdag 6 april 2011
sagt som sagt
Ja vad var det jag sa?
jo att jag skulle skriva ett inlägg igår..
blev det något sådant.. nej självklart inte.
men jag ska säga er att jag var så otroligt trött att jag inte orkade titta åt blogen. Det var en hård ridlektion som vi hade i måndags och den satte sina spår dagen efter ;)
men jag sa ju att jag skulle skriva om måndagens händelse "att dölja sin sjukdom". det var nämligen så att jag var iväg på halkbanan och under dagen ville inte blodsockret alls som jag ville, troligen var det något fel på nålen. men som tur väl var hade jag en penna i väskan och vid varje tillfälle då jag behövde ta insulinet med pennan så kom jag på mig själv med att försiktigt smyga med det för att ingen annan skulle se vad jag gjorde. allt för att inte vissa att jag var en diabetiker.
konstigt kanske? löjligt?
men ibland känner man bara att man inte vill vissa det. dock avslöjade ju min körskolelärare mig lite efter min stadskörning genom att säga, ja nu ligger väl blodsockret jätte högt. och kan ni tänka er, inte hade han fel inte ;) jobbigt att stress alltid ska påverka blodsockret så.
egentligen gjorde det ju inget om dom andra fick veta att jag hade diabetes.
men just denna dagen orkade jag inte med dom där vanliga kommentarerna som jag så ofta för hör, "jasså du är en sådan där diabetiker du" "har du sockersjuka?" "har du diabetes?" hur ofta får man höra sådant när man är öppen med sin sjukdom. egentligen är det bara att svara rent utav Ja! jag är diabetiker.
men iaf jag känner det många gånger som ungdom att ibland kan det vara skönt att
känna sig "som alla andra", även fast jag är det. men att känna sig extra frisk utan att andra nyfiket tittar på en när man tar blodsocker, fixar med pumpen eller tar insulin.
Medans jag sitter och skriver det här så har klockan hunnit bli alldeles för mycket.. Har varit iväg på ett nytt styrelsemöte med GGVV regionens diabetesförening och kom hem runt 22.
men som vanligt så för att inte glömma bort något som har kommit upp under mötet, så sätter jag mig vid facebook och uppdaterar lite och sedan försvinner tiden iväg i bland allt möjligt.
så kanske är det dags att sluta skriva nu och blicka fram mot sängen istället, det är ju trots allt en dag imorgon med. och i övrigt så ska jag iväg på ett evenemang som GGVV förening har imorgon. Diabeteshund, som kommer äga rum i gislaveds brukshundsklubb. ska bli spännande och höra om man kan få reda på någon ny information om det. har ju blivit att jag har läst en hel del om det eftersom ämnet diabeteshund ligger mig värmt om hjärtat.
jo att jag skulle skriva ett inlägg igår..
blev det något sådant.. nej självklart inte.
men jag ska säga er att jag var så otroligt trött att jag inte orkade titta åt blogen. Det var en hård ridlektion som vi hade i måndags och den satte sina spår dagen efter ;)
men jag sa ju att jag skulle skriva om måndagens händelse "att dölja sin sjukdom". det var nämligen så att jag var iväg på halkbanan och under dagen ville inte blodsockret alls som jag ville, troligen var det något fel på nålen. men som tur väl var hade jag en penna i väskan och vid varje tillfälle då jag behövde ta insulinet med pennan så kom jag på mig själv med att försiktigt smyga med det för att ingen annan skulle se vad jag gjorde. allt för att inte vissa att jag var en diabetiker.
konstigt kanske? löjligt?
men ibland känner man bara att man inte vill vissa det. dock avslöjade ju min körskolelärare mig lite efter min stadskörning genom att säga, ja nu ligger väl blodsockret jätte högt. och kan ni tänka er, inte hade han fel inte ;) jobbigt att stress alltid ska påverka blodsockret så.
egentligen gjorde det ju inget om dom andra fick veta att jag hade diabetes.
men just denna dagen orkade jag inte med dom där vanliga kommentarerna som jag så ofta för hör, "jasså du är en sådan där diabetiker du" "har du sockersjuka?" "har du diabetes?" hur ofta får man höra sådant när man är öppen med sin sjukdom. egentligen är det bara att svara rent utav Ja! jag är diabetiker.
men iaf jag känner det många gånger som ungdom att ibland kan det vara skönt att
känna sig "som alla andra", även fast jag är det. men att känna sig extra frisk utan att andra nyfiket tittar på en när man tar blodsocker, fixar med pumpen eller tar insulin.
Medans jag sitter och skriver det här så har klockan hunnit bli alldeles för mycket.. Har varit iväg på ett nytt styrelsemöte med GGVV regionens diabetesförening och kom hem runt 22.
men som vanligt så för att inte glömma bort något som har kommit upp under mötet, så sätter jag mig vid facebook och uppdaterar lite och sedan försvinner tiden iväg i bland allt möjligt.
så kanske är det dags att sluta skriva nu och blicka fram mot sängen istället, det är ju trots allt en dag imorgon med. och i övrigt så ska jag iväg på ett evenemang som GGVV förening har imorgon. Diabeteshund, som kommer äga rum i gislaveds brukshundsklubb. ska bli spännande och höra om man kan få reda på någon ny information om det. har ju blivit att jag har läst en hel del om det eftersom ämnet diabeteshund ligger mig värmt om hjärtat.
måndag 4 april 2011
skärpning
ne nu får det här bli ändring på.
Jag måste ta mig tiden till att sätta mig att skriva.
får försöka hinna med det imorgon, för idag har jag haft fullt upp och klockan är mycket nu så nu är det sängen som ligger närmast i tiden.
imorgon (om jag nu skriver är väl bäst att säga) så kan jag berätta om en situation som jag hamnade i idag, som man lätt skulle kunna dra en rubrik över som "att dölja sin sjukdom".
för det råkade jag utan för och jag kämpade hårt för att ingen skulle märka och för att vara som "alla andra" (är jag inte det???)
men som sagt, förhoppningsvis mer om det imorgon.
nu ska jag sova, är helt slut efter dagens ridlektion! en dressyrlektion bara utan stigbyglar och mycket galopp var det den bestod utav, det lär kännas i benen imorgon.
men fram till dess!
Jag måste ta mig tiden till att sätta mig att skriva.
får försöka hinna med det imorgon, för idag har jag haft fullt upp och klockan är mycket nu så nu är det sängen som ligger närmast i tiden.
imorgon (om jag nu skriver är väl bäst att säga) så kan jag berätta om en situation som jag hamnade i idag, som man lätt skulle kunna dra en rubrik över som "att dölja sin sjukdom".
för det råkade jag utan för och jag kämpade hårt för att ingen skulle märka och för att vara som "alla andra" (är jag inte det???)
men som sagt, förhoppningsvis mer om det imorgon.
nu ska jag sova, är helt slut efter dagens ridlektion! en dressyrlektion bara utan stigbyglar och mycket galopp var det den bestod utav, det lär kännas i benen imorgon.
men fram till dess!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
